Lång färd till Sapmi

Wiktor Selinder, mannen jag tagit mitt efternamn efter, min morfar. Om honom finns det mycket att berätta om. Han levde till att början ett äventyrligt liv. Han var bland annat med i Ådalen kravallerna...... Flyttade så småningom upp till området runt Åskilje med min mormor Ingeborg.

Att det verkligen är min morfar ser man eftersom det är ett vykort som han skickade till sin bror Oskar som flyttat till Malmberget. Morfar befann sig då 1916 i Sörånäs
 http://www.sverigeplats.se/vasternorrlands-lan/solleftea/soranas.html
om jag inte missminner mig är huset som morfar växte upp i lagt under vatten....

Umeälven, den mäktiga som jag aldrig slutas fascineras av, den som Blå vägen följer när jag skall till Åskilje och hälsa på mamma. Den gör sig inte på foto, bred och ståtlig. Där har jag lärt mig simma, fiskat, rott, paddlat kanot och pimplat. En stor del av mitt liv kretsar runt Umeälven och Stor Juktan som en går utanför Rånäs som mormor och morfar bodde vid. Därav namnet Åskilje. Umeälven och Stor Juktan delar sig just där.

I nio dagar var jag hos mamma i hennes nya lägenhet inne i Åskilje, Det var mycket söka saker eftersom mycket som hon behövde fortfarande var kvar i huset på Bäcknäs. Vi åkte dit några gånger för att "röja" och söka saker. Mina två barn och sonens sambo skulle bo där och jag ville få liiiiiite ordning i köket bland annat. Fotot är från när vi samlades för lite gotta (eftersom jag lyckats med att gå ner 19 kg sedan april fick jag nöja mig med fruktsallad). Förutom jag, mamma och de tre tidigare nämnda var mannen jag var gift med och hans sambo med på kalaset också. De hade kommit upp via Norge för att vara med på 140-års kalaset som gällde min mor 80 år och syster yster 60 år..

Jag och mamma, den fantastiska klänningen som hon har på sig har hon stickat själv. Kvällen innan fick min syster panikrycka ut med två tjocka stoppnålar eftersom det behövdes fästa trådar. Då upptäckte mamma att det gått några maskor. Tro det eller ej, med hjälp av två stoppnålar lyckades jag STICKA upp det tappade maskorna (bara 6 st) men det var inte helt enkelt. Mor var helt klart lycklig, festen var räddad. =D Klänningen jag har på mig var inköpt i fjol och med andra ord så stor att jag inte behövde öppna dragkedjan i ryggen utan kunde bara dra på mig den. Måste sys in.

Varje morgon satte vi oss ute och åt frukost, länge, länge satt vi där och pratade om allt möjligt. Bästa stunden på dagen. Ingen stress och som tur var denna otroligt varma sommar var uteplatsen i skugga.

60 kr vann vi på en av de två trisslotterna..... Att ensam köra de sammanlagt 250 milen var så värt det. Min trasiga höft protesterade bara lite. Jag valde att stanna en natt i Harmånger både på upp och nedvägen. Det var ett klokt val. Nu väntar jag på datum för höftoperationen, då kommer mamma och kanske sonen hit för att hjälpa mig de första dagarna..... Numera åker man ju hem andra dagen efter höftledsoperationer... Häpp! =)