måndag 15 juni 2015

Snart, snart mycket snart....

 
 
Imorgon är det sista arbetsdagen för det här läsåret... Sista timmen har jag ägnat åt att plocka ihop allt på mitt arbetsplats....
 
 
Mitt i allt som inte känns bra så kom jag på att -för tusan! Jag kan välja var jag vill sitta.... Gick runt  och tittade och kände in... Tillslut kände jag att HÄR vill jag sitta, det var kollegan C:s arbetsplats, hon skall byta arbetslag. Det var när jag kom på att hela mitt arbetslag försvinner (förutom kollegan J som inte sitter hos oss eftersom han är arbetsledare, halvrektor)... Några byter arbetslag (läs en) resten har fått jobb på andra skolor, arbetsplatser....
 
 
ALLT blir nytt igen, ALLT!!!! Och jag är trött... Grymt trött, väldigt, väldigt, väldigt trött... Det värsta arbetsåret någonsin.... Helt hysteriskt, har inte orkat något annat än jobba. Så nu när semestern börjar ska jag klippa gräsmattan och städa...
 
När jag städade hittade jag ett kort som jag nålat fast på väggen... När jag öppnade såg jag att det stod något, vad visste jag inte texten hade bleknat. Om jag vinklade kortet såg jag texten, tog en blyertspenna och började sakta, sakta fylla i bokstav för bokstav. Sakta växte en text om saknad och känslan hur ett barn längtade efter snöflingor på julaftonsmorgonen och själva julaftonen i sig... Mitt hjärta knöt ihop sig.... Så många vänner som jag saknar, de finns kvar men fattas mig ändå....
 
Sitter kvar på skolan, vi skall ha en avskedsmiddag för alla kollegor som slutar. Jag meddelade mina kollegor att i normala fall brukar de som slutar bli bjudna på middag av de som är kvar... DET HAR JAG INTE RÅD MED! Så jag tyckte att vi vänder på steken istället... De får bjuda mig på middag istället.
 
 
Det är lite för mycket nu.... Vågar inte känna efter... Saknaden kommer att bli för stor... Jag vet att jag kommer att överleva det här med...
 
Nya människor kommer att berika mitt liv....
 
Snöflingor på julafton, klart det ska vara så.