It never ends

Ibland är det rent som förgjort…. För några veckor sedan slog sonen sönder min kaffekopp. Den som jag älskade att dricka mitt kaffe ur. Den var stor o rund (som jag) varm, mjuk och god att dricka ur. Ja, det var en olycka och ja det är inte hela världen… Men att hitta en liknande blir svårt. Håller fortfarande på att försöka komma över hela den traumatiska upplevelsen.

Har egna terapeutiska hyss för mig för att lindra traumat. Förra veckan började jag med att slå sönder min högt älskade salladsskål från 50-talet. Bara stirrade på skärvorna från skålen som låg framför mina fötter efter det att skålen glidit ur mina våta händer. Senare samma vecka skulle jag hänga upp min alldeles speciella kaffekopp som jag fått på en skola som vi besökt när jag var i Amsterdam med PRIO 1. Jag vara så sinnessjukt rädd om koppen handskades så varsamt med den, körde den aldrig i diskmaskin utan diskade den alltid varsamt för hand. Armen (den som är lite krokig, basketskada) stötte i en hylla, koppen flög ur handen och krossades obönhörligt mot golvet, orkade inte ens beklaga mig utan sopade bara upp skärvorna och kastade bort dem … Till sist på söndagen skulle jag torka mitt vinglas Chateau från Kosta Boda… Inget speciellt men onödigt dyr att ”torka” sönder, suckade bara när jag kände hur det tunna glaset klickade till och gick sönder medan jag torkade det… Kände bara att det inte var min vecka…. En kollega tyckte att det gjorde väll inget, jag brukar ju klaga på att jag har så fullt hemma. Men jag vill ju själv välja vad som ska bort…..=(