tisdag 22 mars 2011

En vecka inte som de andra

Kollegan och vännen J blev sjukskriven på heltid 1/3... Fick ett sms av henne... Surt men jag kommer igen... Väntade med att ringa eftersom hon var lite nere och behövde lite egentid. Skrev på Facebook istället, där kan hon svara när hon har lust tänkte jag. I torsdags hade jag hennes klass. På ryggen av deras skoltröja stod hennes och den andra klassföreståndarnas namn.
-Ska vi sms:a J? Jag vet att man inte får sms:a på lektion men det här var lite speciellt...

Har din klass nu, de hälsar, kram... Samt en rosa animerad gubbe som vinkade och skickade hjärtan....

På lördag upptäckte jag till min stora lycka att hon äntligen skrivit till mig på Fb...

Hej Leina! Det här är J:s mamma...... Det slog knut i magen, hon skrev att hon var okontaktbar och bara hade några dagar kvar att leva... Jag grät och grät, stapplade mig nerför trappan.. Sonen kom och höll om mig... Försökte hulkande berätta varför jag var så ledsen... Som jag grät... Och pratade... Och grät... Nästa dag kom jag på att jag skulle svara på brevet som mamman skrivit för att fråga om de ville ha foton som jag tagit på henne... Under tiden jag var på Fb försvan hennes användare. Då förstod jag... Men ändå inte... På kvällen ringde vår rektor och berättade att hon gått bort lungt och still på natten mot söndag. Han ville inte att jag skulle få höra det på skolan eftersom vi var vänner. Det är jag så oerhört tacksam för, jag fick sörja hemma i min trygga värld.

Det slog mig igen, känslan av att sorg är oerhört egoistiskt. Jag är ledsen för att JAG inte får träffa henne igen, att JAG inte fick säga hej då, att JAG mår dåligt för att jag inte hann.....

Men jag och J har pratat många gånger om att hon skulle dö, att tumören i hennes huvud inte skulle ge henne lång tid... Men vi hade ju planerat att..... Grilla i april, sitta i trädgården, titta på utsikten smutta på ett glas vin, åka till Lysekil och äta glass nära havet, hon skulle visa mig sitt Göteborg... Men samtidigt måste jag vara glad över allt som vi faktiskt hann göra. Vara tacksam över att få lära känna henna på riktigt...

Hon fattas mig.


4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, allra käraste Leina och allra käraste hennes anhöriga .....

Anonym sa...

Åh fy vad hemskt,tänker på dig och alla andra som var henne nära..mona

UllaMona sa...

Så sorgesamt...för Dig och alla andra som stod henne nära

leina sa...

Tack snälla ni..