I dag för två år sen, i ett annat liv..... Att kroppen kan ta så mycket smärta, att man överhuvudtaget kan klara av en sån smäll och överleva... Men det gjorde vi.... Och mår bra.... Borde fira med champagne men det är söndag... Får bli kräftor istället..... 
6 kommentarer:
Fy så hemskt...och fy bubblan så fantastiskt att ni klarade er: KRAM!
dmh: Mmmm.... Min mamma sa en gång angående traumatiska händelser...
-Kroppen minns....
Så är det, har inte sovit inatt... Känner en stor oro och ångest... Men jag vet ju varför... Skönt att ha tvättstugan idag... Vanliga rutiner som styr upp tankarna till vardagliga, trygga, välkända handlingar...
Hej Leina!
Förstår att du känner av olyckan, sådana händelser kan ju sitta kvar i många år. Jag minns så väl när jag läste om olyckan hos dig och sedan första korten på dig och sonen.
Ibland har man tur och man blir ju väldigt varse om hur skör man är och tacksamheten att finnas kvar gör ju ofta stora mentala resor med förändringar som följd.
Bilden på bilen är lika otäck som då.
Hoppas kvällen var fin trots allt och att du fick tid för annat att sätta tankar på.
*Kram och omtankar*
carina: Tack för kramen o omtanken... Det blev en superbra kväll... Såg filmen "Little miss sunshine" med sonen... Som vi skrattade... Om du inte sett filmen, gör det... =D
Det sitter i hela livet, tror jag.
1969 flög ju Lennart Marklund och jag själv i en PV som lyfte och landade i ett stenskravel.
Fortfarande blir jag iskall var gång jag åker bil och inte ser vart vägen tar vägen .., om det är mörkt .., det är en så hemsk känsla .., helt omöjlig att kontrollera.
elisabet: Jo, vet vad du menar... Men det är lite bättre... Lite... Värst är nog den klaustrofobiska rädslan... Värst är de i drömmarna... Så drömde jag aldrig förut... Konstigt...
Skicka en kommentar