Du har inte bloggat!!!!

Nej det har jag inte.... Är lite trött, förkylningen som suttit i sedan januari tär på orken... Förra helgen tog vi en tur till IKEA för att inköpa lite småsaker och se om man kunde hitta en bokhylla... Nu har snön tinat bort, ute skiner solen och folk går omkring i t-shirts.... Förr förra helgen gick vi till Tjurpannan (eller Tjurepannan som det står på en annan skylt)

Vi kände för att ta en promenad, och KA föreslog Tjurpannan, där havet var oändligt... Där det alltid blåser och vågorna dånar... Det skulle vara en promenad på ca: 5 km... Lätt som en plätt menade jag som faktiskt brukade gå 1 mil när jag går mina promenader... Vi gick och pratade stannade och vilade på en stenhäll och man kunde se havet där lååångt borta... Solen värmde våra kinder, vinet värmde vårt inre...

Det var oerhört vackert... För vackert för ord...

Där i en skreva hade någon byggt ett skjul, plankornas färg hade antagit samma färg som klipporna intill. Som en liten gömma, en hemlighet som låg där dold för mänskliga ögon.

Där bakom horisonten ligger England....

Cheeba tyckte att det var lite småtråkigt och vankade oroligt fram och tillbaka innan hon tillslut lade sig bakom oss....

- I det här havet har många sjöman drunknat.... Säger KA och tittade lite vemodigt forskande ut över havet, som just då verkade helt ofarligt.

Vi hittade en klipphäll nästan formad som en bänk. Där lade vi ut filten satte oss och tittade ut över havet. Havet var lugnt och relativt stilla, det blåste inte och det hördes inget dån från det glittrande havet. Vi plockade fram de hemmagjorda räkmackorna som smakade delikat. Aldrig är det väll så gott att äta som efter en promenad i solen, med havet framför sig...

När vi hade suttit på vår stenbänk, ätit vår macka, druckit vårt vin, en flaska vatten och lite kaffe. Gick vi upp längst upp på "Stora huvudet", man kände sig liten där man stod och blickade över havet. Kände hur själen fick ro....

Vi var inte ensam, ett ungt par med en pudel hade samma tänke som vi... Cheeba tyckte att den där pudeln verkade trevlig... Men pudeln var lagomt intresserad, nästan lite halvrädd. Så vi lät dem vara och höll ett avstånd. Vilket inte var så svårt eftersom klippan var stor och man behövde inte trängas.

När vi skulle gå hem, upptäckte jag en märklig formation i stenhällen. Det såg ut som någon med våldsam kraft tryckt ner ett rep i sten hällen... En jätte som bundit fast sitt skepp under storm och naturens krafter skapat avtrycket. Men naturligtvis är det inte så fantasieggande, utan två block som rört sig när vår kontinent skapades...

Sen gick vi hem, visste att det var 5 km hem men mitt inre var så fylld av allt det vackra jag sett så promenaden bara flöt på helt utan att kännas det minsta ansträngande. Tjurpannan besöker jag gärna igen... Även om det nästan alltid blåser och havet brukar dåna med våldsam kraft.