I sju minuter

stod jag på perrongen, huttrandes i den kalla vinden väntandes på mina gamla elever från Malå. Elevernas syn var obetalbar när de en efter en fick syn på mig. De blev alldeles stumma och stirrade på mig som om jag vore något från yttre rymden. De ställde sig sakta runt mig i en halvmåne formad båge. Det tog en stund innan de förstod att det var jag som stod där.

De såg helt apatiska ut, något som inte var förvånande efter 18 timmar på ett tåg i vaket tillstånd. En av grabbarna hade slumrat i 7 minuter…. Vi blev hänvisade till Nils Eriksson terminalen där en buss skulle avgå mot skolan där vi skulle bo. Vi behövde inte vänta länge…. När vi passerade Ullevi blev några av grabbarna storögda…. -Såååååå stort det är, utbrast en av dem och ögonen var fastklistrad på byggnaden. Efter en liten stund var vi framme…. Skolan var sliten som de flesta skolorna i Sverige är. Vi installerade oss i de två rummen…. Ett var det "tysta" rummet för dem som ville sova. Det andra var "prat" rummet där man skulle få prata mer o sova mindre… Och var hamnade jag? Jo i rummet där man fick prata med de tio pojkarna…. Och som tur var en kollega tillika mamma stationerad i rummet med mig…. Lite sömn blev det, men kul hade vi…..

På kvällen åkte vi in till stan för att åka en sväng med Paddan… Som tur var den fullbokad…. Varför tur? Det regnade och var kallt, svinkallt…. Jag var tvungen att gå in i en affär (hittade bara en som var öppen) och köpa en polotröja och en v-ringad tröja… Tog på mig bägge två, men det spelade ingen roll jag frös så jag var blå.

Dagen därpå åkte vi runt med Paddan, en tur som tar 50 minuter. Även om solen tittade fram så frös jag som en hund… En kinesisk nakenhund….